Historia

Fransk och provensalsk litteratur och lyrik

Vid 16 års ålder inleddes mitt intresse för Provence i samband med ett specialarbete i skolan. Ett av de första svenska verken att läsa var Evert Taubes Vallfart till Trubadurien och Toscana (1958) där han med stor inlevelse berättar om den ljusa medeltiden. Han skildrade utvecklingen i det medelhavsbäcken som präglades av en geografisk kulturell och språklig enhet. Befolkningen var ursprungligen iberer och kelter. Detta har lett till det provensalska samhällets särart och dess språk. I dag kallar man det Occitanien och occitanska då Provence endast är ett landskap inom detta område i Midi alltså södra Frankrike. Det var Dante som i Vita Nuova hittat på benämningen occitanska beroende på skillnaden i uttal av ordet ja oc i söder och o?l norr om Loire. Språket i Midi har under tidernas gång haft många olika namn. Under medeltiden användes benämningen ”roman” (det första romanska språket). Under karolingisk tid användes den benämningen på alla idiom som härstammade från latinet. Under 1200 och 1300-talet använde man dessutom benämningen ”lemozi”, ”proensal” eller  ”proensales”. Till det occitanska området räknades Akvitanien, Aragonien och delar av norra Italien.

Flera renässanser har ägt rum för occitansk språk och poesi under seklernas gång. Ingen har varit särskilt betydelsefull eller lett till en vitalisering av språket. Det var mest fråga om en form av finkultur. En form av idealiserad trubadurpoesi uppstod vid pariserhovet på 1600-talet. Där saknade man den egentliga grogrunden. Den enda renässans som fått verklig betydelse är den Frédéric Mistral inledde. Han skrev lexikon på d´ocspråket berättade om dess utveckling översatte lyrik och skrev verk på språket. Under 1800-talets andra hälft var intresset stort för dialekter och folkliga seder. Benämningen provensalska ledde till att det blev en för stor inriktning på Provence. Kungen i Paris hade inte likar stora domäner som grevarna i Akvitanien. I dag är Frankrike det enda land i EU som inte accepterar språkliga minoriteter.

Ordet provensalsk eller occitansk förknippas med mycket annat: konst litteratur lyrik gastronomi musik och semester. Mest känd är kanske lyriken. Språket föddes med en person greven av Poitou Guillaume VII. Han var även hertig IX av Akvitanien (1071-1126).

Ordet trubadur kommer från latinets trobare hitta på. Samma ursprung har ordet trop som tillkom vid klostret St Martial i Limoges och St Gallen i nuvarande Schweiz. Litteraturen som kretsar kring dessa poeter kallas ofta hövisk poesi då den uppstått vid olika hov. Man kan se greve Guillaumes sätt att skriva på folkspråk som ett politiskt sätt att stärka sitt lands ställning visavi germanerna i norr. Trubadurpoesin indelas i tre generationer. Trubadurernas språk kan uppfattas som stereotypt och kryptiskt. Med tiden blir deras stil mer utvecklad. Trubadurernas språk liknar mest limosinskan och det var från de trakterna de stora kom. Här gjordes även översättningar till folkspråk av Bibeln.

Guillaume var en märklig person. Han blev populär sedan han varit på kortsåg 1102. Det finns inga verk från tiden före resan endast från tiden därefter. Han kan ha kommit i kontakt med kulturcentra som Antiokia och hört sånger i Syrien. Med Guillaume föddes en lyrik präglad av en ny terminologi som flera hundra kom att använda efter honom.

Guillaume var gift med Ermengaude dotter till greven av Anjou. Sedan gifte han sig med Phippa som hade arvsrätt till Toulouse med omnejd. Han bannlystes. Guillaume försvarade korståget och trodde på en mer individuell väg till frälsning. Han är den förste som skriver i jagform i västerländsk litteratur och låter glädjen vara det centrala. Philippa grundade med Robert d´Arbrissel klostret Fontevrault där man kunde ana en kvinnnokult.

Guillaume hade en son som genom gifte kom att infoga Normandie i sitt rike. Han fick den i västerlandet berömda dottern Eléonore som först gifte sig med Ludvig VII av Frankrike sedan med Henri Plantagenet av England.

Trubadurerna utvecklade olika stilideal. Deras diktformer var balladen tension dialogsång cansos kärlekssång alba mm. De skrev ofta under olika pseudonymer ”senhal”. Kvinnliga trubadurer kallades ”trobaritz”.

En annan viktig komponent för trubadurlyriken var jonglörerna som trafikerade vägarna i centrala Frankrike på 1100-talet. Det uppstod ett samarbete med sengregoriansk allelujakomposition och sång. Den andliga musiken söker förbindelse med lekmän på 1100-talet vilket liturgiska spel ledsånger och julspel är exempel på. Folkligt språk trädde in i skapandet liksom ny rytmik. I denna ”gai saber” glad vetenskap kunde de stora trubadurernas geni utvecklas.           Den provensalska kärlekspoesins ungdom sammanfaller med organumstilen i St Martial och de nya andliga strofliederna. Trubadurerna uppträder ungefär samtidigt som den gregorianska musiken börjar nedtecknas till skillnad från den friare i öst. När musikutövarna inte kunde komma ihåg alla melodier skrev de ner dem. Trubadurerna kan ha lärt sig musikens principer i skolor kloster och kyrkor. På 1100-talet sker ett rytmiskt införande i musiken. Det kan även bero på höjning och sänkning av tonen i språket vilket är grundläggande för kyrkotonartssystemet. Vokaliser infördes. Man angav melodin i neumer.

Många trubadurer var anställda hos Eléonore av Akvitanien: Jaufre Rudel, Cercamon, Marcabru, Bernarde de Ventadour och Peire Vidal. Vidare kan nämnas Peire d´Auvergne, Raimbaut d´Orange, Guiraut de Borneil, Arnaut Daniel, Bertran de Born, Folquet de Marseille, Guiraut Riquier, Sordel och Peire Cardenal. Det fanns omkring 500 trubadurer och 450 är kända. Deras verk har överlevt i muntlig och skriftlig form via Vidas som var medeltidens legendsamlingar.

Peire Vidal verkade under tiden närmast före albigenserkriget (1175-1208). Han var en mycket personlig författare som använde sitt namn i sina sånger. Det finns många legender kring honom. Han skrev ett femtiotal verk översatta av Bartsch (1975). Han anklagar kung Filip II som inte for på korståg. Rikard (Eléonores son) for först och Filip ville dra nytta av hans frånvaro.

Vidal hade en kärlekshistoria med V?erna gift med Raymond V av Toulouse där han var född. Taube har likt många andra trott att hon hete Azala?s. Toulouse var då centrum för trubadurer och albigenser (se C. Camproux Histoire de la littérature occitane s. 42ff.) Peires stora kärlek blev hans öde. Raymond landsförvisade honom.

Vidal trodde på nya mäktiga gynnare och blandade sig i politiska tvister. Han besökte Spanien Ungern och Malta. Den sistnämnda platsen var förmodligen ett besök på vägen österut med Rikard Lejonhjärta på korståg. Han kan ha dött i anslutning till denna resa.

Då trubadurerna och katarerna levde samtidigt inom ett område med täta kontakter är det naturligt att de påverkat varandra. Albigenserkriget (1209-1229) ledde inte till att alla trubadurerna utrotades utan till att medelpunkten för deras verksamhet som var Toulouse, utplånades. Mecenater mördades familjer splittrades hem och slott brändes vilket innebar att den kulturella eliten störtades. Ingen vågade stötta trubadurerna längre. Då fransmännen övertog kyrka och administration förlorade det occitanska samhället ett viktigt stöd. Det ledde till att många d´octalande poeter flyttade till Italien Spanien och Sicilien.

Innehållet i poemen blir samhällskritiskt, krigiska berättelser satirer över administration samhälle och vanor. Man märker ett ökat religiöst intresse.

I dramat Rikard Lejonhjärta och Filip II (1970) av E. Taube är handlingen förlagd till 1100-talets slut och visar stora historiska kunskaper. Taube favoriserar de som hyllar de höviska idealen.

Rikard var gift med Berengeria, dotter till Sancho VI kung av Navarra. Filip II var gift med Agnès. Han bannlystes när han skilde sig från Ingeborg av Danmark 1196. Kungarna är halvbröder.

Sedan den franska revolutionen är franska det enda officiella språket i Frankrike. Sedan Franco dött är katalanskan, ett systerspråk till provensalskan, erkänt. Drömmen om den provensalska lyriken har alltid funnits. Under 1800-talet kritiserade många franska författare den provensalska idyllen.

Mistrals Nobelpris 1904 ledde till flera lokala renässansbildningar bl.a. Felibrigeförbundet.

Prosper Mérimée (1803-1870) är mest känd som författare till Carmen. I Colomba ger han en bra historisk bild av Korsika. Mérimée skrev flera reportage därifrån och andra länder.

Marcel Pagnol (1896-1974) föddes i staden Aubagne. Han studerade i Marseille och Montpellier och var starkt påverkad av den provensalska litteraturen. I Jean de Florette kämpar en puckelryggig bonde för att få det vatten som onda makter hejdar. I många böcker, filmer och pjäser har han skildrat arvet från Provence. Pagnol var även översättare. Det märks klart i många lån från de provensalska idealen.

Av en ren tillfällighet hörde jag en känd fransk sångare sjunga Louis Rieus (1903-1984) sånger Under Craus blå himmel samma år som Rieu gick bort. Han var samtida med Mistral. Jag översatte till franska och svenska.

Nu ges nya lexikon och grammatikor ut. Kurser hålls på diverse platser i Frankrike i provensalska. Barn kan välja till ämnet i skolan men då förlorar de ett annat språk. I dag finns det färre tidningar men sändningar görs på lokalradio och tv. Viktiga ord för denna civilisation är ”gai saber ” och ”fin amors”.
Louise Bäärnhielm